Livet rasar ihop och allt är mitt fel.

[Myra]

Skuld på 220 000 kr, 9000 kr måste in direkt. Provat låna men ingen lånar ut längre.
Har du fortfarande anmärkningar? Antar att jag inte har något val än att släppa allt

Måendet är som det är, svårt att tänka positivt när livet rasar omkring mig :-(

Nej de anmärkningarna är borta.
Jag förstår verkligen att det är oerhört påfrestande för psyket att vara i den situationen men om du skulle försöka ringa till långivaren och be om en avbetalningsplan på det beloppet du ligger efter med (inte mejla utan ringa och verkligen förklara)
Annars blir det helt enkelt att skulden går till inkasso och då får du försöka förhandla om en rimlig avbetalningsplan.

 

[PerAnders]

Måste bara skriva av mig, om någon orkar läsa, långt.

Jag har haft skulder genom åren pga olyckliga omständigheter, skilsmässa, sjukdom, arbetslöshet mm. Kämpat som bara den som ensamstående förälder att få ihop allt, aldrig gett upp, hittat jobb och jobbat och kämpat på trots en psykisk ohälsa på kuppen. För något år sedan var jag helt skuldfri och var överlycklig. Pga att jag levt så knapert så hade jag inte kunnat handla kläder och annat, gick i samma outfit konstant, hemmet hade ”fräschats” upp med loppisfynd och jag kände att jag måste förnya min garderob och hemmet, men helt plötsligt kunde jag inte hantera att jag hade pengar över, jag bokade resor, vi åt ute mm, köpte saker till min dotter som hon egentligen hade klarat sig utan, jag kände mig så hög helt plötsligt, gått från att haft nästan torgskräck pga ångest och depression till att känna sådan ”makt”. Märkliga är att jag inte lärt mig någonting av min tidigare situation, har helt tappat mitt konsekvenstänk, det är som att jag gett upp, tänker att som jag mår och mått så kommer jag nog inte bli gammal ändå, så jag kör på, tänker inte och så står jag där sen, helt maktlös och vet inte hur jag ska betala mina räkningar. Tagit lån efter lån, pusslat med kreditkort och jag har hamnat i en återvändsgränd, ingen lånar ut längre, och med all rätt.

Påbörjat en utredning för bipolär sjukdom, ibland är jag så djupt nere på botten men så kommer det perioder där jag är helt maniskt uppåt och då tänker jag inte och det är verkligen inte jag. Vet inte om långvarig stress och motgångar, dödsfall mm kan göra så att man blir sjuk, men oavsett så bär jag själv ansvaret.

Har 42000 kr i månadslön och över 800 000 (!) i lån, gråtit i flera dagar sista tiden, har tre lån jag inte kan betala denna månaden, och inser att jag fixar inte det. Lagt ut saker på nätet men ingen nappat än, bra saker och hade hoppats på att de skulle bli sålda.

Mitt mående är så dåligt att jag inte vill leva längre, orkar inte mer, men skulle aldrig orsaka min dotter och familj det lidandet, de är det enda som håller mig levande.

Jag skäms så mycket, är en ”äldre” kvinna och borde inte kunna hamna i en sådan här situation, vågar inte prata med mina föräldrar eller andra omkring mig, håller allting inom mig och gråter hemma istället.

Hade jag haft ansvar bara för mig själv så hade jag bott i en liten etta och åkt kollektivt men det funkar inte med en ungdom hemma.

Har skrivit till Marginalen bank om det går att förhandla om lånet så jag betalar ränta bara ett tag men inget svar. Har ett jobbigt lån som egentligen är en kredit på nuvarande Morrow Bank, tror de hette Komplett tidigare. Lånet drar ner uc betyget och är så dyrt, amorteras inte ner vid minsta belopp och har inte råd att betala mer.

Har maxat mitt Remember kort och inte kunnat betala en avi på två månader, skrivit till dem och bett om att avsluta kortet och en avbetalningsplan på 1000 kr i månaden men inget svar där heller. Går väl till inkasso snart. Sedan har jag massa andra smålån. Frågat både bank och låneförmedlare om lån men blivit nekad.

Inser nu att det finns inget val för mig längre, skulderna kommer gå till inkasso och KFM och jag kommer att få löneutmätning igen, och bara tanken på att min arbetsgivare ska få reda på detta är så plågsamt och pinsamt för mig. Jobbar på ett stort internationellt företag och vet inte hur deras rutiner ser ut kring detta, vem som får reda på det i så fall. Och hur länge har man en betalningsanmärkning i så fall? Är det i lika många år som utmätningen sker? Kommer att ha utmätning i väldans många år.

Nu sitter jag här och inser att jag skulle fortsatt leva knapert, spara för framtiden, hur kan jag förstöra livet så här, inga resor man gjort, kläder och saker man köpt, restaurangerna man varit på är till någon nytta när man sitter i skiten igen, och allt är mitt eget fel.

Värsta är att jag vågar inte öppna upp mig och prata med en psykolog om det t ex, för det är så skämmigt, att i min ålder försätta mig (och även dottern, om än ovetande) i denna situation. Rädd att jag anses som en dålig förälder och att det blir åtgärder.

Skäms att gå till budget- och skuldrådgivare igen, de som hjälpte mig sist men att komma dit igen är fruktansvärt pinsamt, vad kan de göra tänker jag.

Har haft så mycket motgångar, inte bara med skulderna och det har bidragit till långvariga depressioner och ångest, gått på citalopram i flera år men kan inte påstå att det gjort mig bättre, annars hade jag inte varit där jag är idag. Vill bara få somna in men egentligen vill jag inte dö, men vet inte längre vad jag ska ta mig till, känns helt overkligt, kan inte förstå att jag låtit detta ske. Jag blev hög av att inte behöva leva på existensminimum längre och det gick överstyr till sist och denna gången har jag bara mig själv att skylla. Har dock aldrig gett upp dock, utan gör allt i min makt men orkar inte med min dåliga hälsa längre.

Träffade en fin man förra året men jag tröttnade på att hålla uppe en fasad så jag gjorde slut med honom, blev en stress det med. Känner mig nu som världens ensammaste människa på jordklotet och ibland hoppas jag bara vakna upp och inse att det är en mardröm alltihop, men det är verklighet.

Hur tar man sig vidare, finns det hjälp även för oss som inte spelar bort pengar men som på annat sätt inte kan hantera dem? Sökt på nätet men hittar bara hjälp för problem med alkohol, spel mm.

Vad gör man när man nått botten och inte har någonstans att ta vägen. Och på jobbet har de gått ut med varsel, flera tjänster ska bort, händer det så vet jag inte längre hur jag ska orka. Jag är mitt i livet men det känns som att livet lika gärna kunde ta slut här, hur kan man någonsin känna hopp igen när allt är nattsvart.

Letar inte efter medömkan, jag har bara mig själv att skylla och jag borde skämmas att jag försatt mig i en sådan situation när jag äntligen blev skuldfri. Vad är det som gör att vissa inte kan hantera pengar helt plötsligt, känner inte igen mig som sagt, har alltid varit så ordentlig hela mitt liv.

Och jag är så rädd när ångesten och sorgen/depressionen griper tag över en, rädd att jag till slut i ett jobbigt ögonblick tar slut på allt, utan att tänka mig för. Psykisk ohälsa finns redan inom min familj och jag har sett vad det kan göra med människor.

Hur tar man sig vidare och känner hopp om livet, finns det hjälp att få för ett sådant här missbruk?

PS. Har kanske lagt tråden under fel rubrik, var svårt att hitta exakt ämne.

Hej. Har oxå Morrow bank. Dyrt. Min lön 30000 räcker till räkningar o mat men ibland blir det minus. Vill göra rätt för mig. Varit deprimerad pga skilsmässa, dödsfal m m. 5 år kvar till min pension. Måste sälja min lgh och köpa hus i Småland men då får jag allt att gå runt med ekonomin och pengar över. Bipolär har jag drag av. Som du. Allt detta har jag ställt med utan att kunna skylla bort på nån. Träffat tjejer men precis som du så avslutar dom förhållanden. Jag skäms......