- Blev medlem
- 19 April 2022
- Meddelanden
- 168
- Mottagna reaktioner
- 66
- Poäng
- 197
En styrkekram till dig. Har du familj, vänner kring dig?Oj 42k i lön. Vilket yrke och hur orkar du arbeta med sådan problematik?
Hur länge levde du på existensminimum?
Hur har du levt med möjligtvis bipolär så länge (medelålders?) utan diagnos och behandling?
Du är inte ensam om din problematik, erfarenheter och känslor av skam.
Jag insjuknade i tonåren och har levt på existensminimum nästan hela vuxenlivet. Min enda jobberfarenhet är 1 år på Samhall. Jag skäms också. Ett par år sedan var jag så deprimerad och suicid. Fick för mig att leva livet innan avslut… Köpte allt möjligt skräp på avbetalning utan intentionen att betala tillbaka. Skulle ju ändå dö. Men jag har levt vidare på försörjningsstöd och ett tag CSN, nu sjukskriven alltså inga möjligheter att betala. Nu har jag utmätning på KF eftersom halva skulden är där nu. Bara den halvan ska ta över 8 år att betala av med löneutmätningen. Ser ingen väg ut alls.
Men poängen är iallafall att du är inte ensam och de myndigheter och vårdgivare som du MÅSTE söka hjälp av har sett detta du beskriver 6541837636362 gånger tidigare bland båda könen, alla möjliga ethniciteter, alla möjliga åldrar och funktionsnedsättningar. Du kommer inte sticka ut och de kommer inte döma dig.
Min story är också lång, kantad av allt möjligt, inte bara skulder, har blivit ”sjuk” av alltför långvarig stress under många år pga olika händelser i livet och där jag inte låtit återhämta mig utan bara jobbat och kämpat på, fast jag inte orkat (inte alltid jag haft jobb dock). Känner inte igen mitt andra jag som jag blivit, saknar konsekvenstänk, livslust, dövat sorger med pengar, hamnat i ond cirkel. De andra skulderna jag hade var inte mina från början men de blev jag av med efter många år men med en ännu värre hälsa på kuppen. Blivit blåst på pengar tre gånger dessutom. Tror mest att min livslust släcktes för många år sedan, jag bryr mig egentligen men min andra hjärnhalva säger annat, svårt att förklara. Enda anledningen till att jag orkar/ försöker ta mig upp på morgonen är mitt barn. Har inget att skylla på heller, alla mina skulder är mitt fel nu, letat efter hjälp men då måste jag lägga upp alla korten på bordet för att få rätt hjälp, rädd att bli stämplad dock. Dessa dagar har jag bara önskat att få slippa leva, hemsk dödslängtan, men tack och lov har jag min dotter som jag måste vara stark för. Har ett intensivt jobb med mycket ”hjärnarbete” och då måste jag tänka på annat under tiden, blir en paus från livet (som jag senaste åren sabbat själv).
Tror ingen som inte upplevt psykisk ohälsa kan förstå vad den kan göra med en människa. Ingen ursäkt, men hjärnan tar skada på ett eller annat sätt. Så jag förstår hur det känns.
Ta hand om dig och tack för länkarna.
Kram